Olsson

Susanna Slöör, "SKRIPT"

5.5 - 26.5.2018

Onomatopoetiskt låter ”Skript” som förhöjt kvitter vid fågelbordet: ”Mitt, mitt, mätt”, hörs mesarna tjoa. Men med engelsk stavning står ”script” för skrivstil. Och det är vad utställningen främst inspirerats av: språkets rörelser överförda till färgens kött. Jag har länge arbetat med kärl och behållare som metaforer formulerade i målerisk oskärpa. De bildar rummen för människans medvetande, tankens vägar och ordens innehåll. Idag är det huvudfotingen som agerar. Fåglarna skriver sig själva som en levande, okänd skrift. Fågelfötternas skrivstil virvlar så vidare i berättelsen om ”hur det är”. 

Susanna Slöör

”Initial” 2018, olja och akryl på pannå15x15 cm

 

”Skript” 2018, olja och akryl/vinyl på akrylglas 30x30 cm 

 

”Comment C’est” 2018, akryl och vinyl på duk 91x76 cm

 

”Skript” 2018, olja och akryl/vinyl på akrylglas 30x30 cm 

 

”Initial” 2018, olja och akryl på pannå15x15 cm

 

”Comment C’est” 2018, akryl och vinyl på duk 76x91 cm

 

”Skript” 2018, olja och akryl/vinyl på akrylglas 30x30 cm 

 

Comment c’est/Hur det är/How it is

Fåglarnas språk, deras kvitter och rörelser blir till skrivtecken i en förunderlig skrift som jag högmodigt tror mig varsebli – man kan åtminstone låtsas att möjligheten finns. Minns sensationen framför TV:n när de svarta bildremsorna med sina vita tecken började betyda något. I samma ögonblick försvann dessa randiga bildelement och integrerades med bild och ljud. Försvann!

Minns likaså upplevelsen när skyltar och magiska bokstavskrumelurer övergick från att vara förslutna hemligheter till att just försvinna, i den stund budskapet lät sig avslöjas. Språk som täckelse är mitt intresse – källan till ett mysterium för den oinvigda. Översättandet, överträdelsen som sker mellan domäner – att vara utanför till att inkluderas, förstå!

I utställningen vill jag behålla stunden strax innan avtäckandet äger rum. Just i detta ögonblick då allt är möjligt – eller endast en chimär, ett dis, ett töcken.

Språk, eller skrift som syns, är något annat än den som osynligt verkar.

Serien Comment C’est har lånat kråkfötterna från Samuel Becketts roman Comment c’est. Boken är den sista romanen som han skrev på franska och skulle kunna tolkas som en sammanfattning och kanske ett avslut på romantrilogin: Molloy, Malone dör och Den Onämnbare. Pjäserna som I väntan på Godot och även Slutspel ser jag som paralleller eller sidospår till den. Han översatte själv de franska verken, originalen, till modersmålet engelska.

Comment c’est består av tre delar likt Marcel Duchamps Stora glas. Beckett och Duchamp spelade schack med varandra och tänk om man hade varit flugan på väggen. Gissningsvis sa ingen av dem någonting utöver de givna dragen till varandra. Möjligen framviskade med ett roat leende.

Tänk om Duchamps tre delar på vertikalen läggs ned och möter Becketts på horisontalen. Ett blixtrande sker genom tankens ut- eller avfall eller sakta infekterande infall. Det senare mäter segheten hos den som tar avstamp mot säckens juteväv för att nå en bit längre igenom dyn. Leran som lägger sig i hjärnans mitt och som endast rundas tätt längs skallväggen känner alla i anden vindlande väl igen. Orden måste luras och tanken förmås att åla sig förbi de stumma, igensatta hålorna. Handlar Becketts roman om en förlösande melankoli/depression eller en koreograferad skrivkramp som lystet håller fast vid sitt välnärda värddjur?

Mumlande och flämtande rör sig säckens ägare genom trygga mörkret med ljusets bödel (le bourreau) tätt granskande över sig. Beckett synar franskan som bild och låter leran (la boue) kyssa munnen (la bouche) utan ände (le bout).

Som gränslöst klot rullar medvetandet vidare mot tystnaden.

Susanna Slöör

Mer info om konstnären - Susanna Slöör