Mr. Parkinson – som under alltför lång tid följt mig i varje handling – ber mig nu bestämt: ”Please rest!”
Den planerade återöppningen i augusti av gallerilokalen på Fredsgatan 12 kommer därför inte att ske.
Inte heller Galleriets 50-års jubileum.
Det har varit fantastiska 49 år!
Närmare 400 utställningar i det egna galleriet. Dessutom FIAC i Paris under många år samt andra mässor i Zürich, Hamburg, Berlin m.fl. städer. Förtroendet att assistera vid Biennalen i Venedig och Biennalen i Sao Paolo. Arrangera utställningar med svensk konst i Hong Kong mm…
Det har varit mycket givande och skoj!
Nu känner jag mig också som en svikare när jag tvingas lämna det förtroende jag har fått från alla samarbetande konstnärer och från alla samlare genom åren. Samtidigt inser jag, att min sjukdom blir ett för stort hinder för att kunna hantera detta förtroende.
Så - ett varmt tack till alla konstnärer, som givit mig lyckan att göra utställningarna. En del har återkommit i mer än fyra decennier. Att få vara med och gestalta utställningarna har alltid varit min största lycka. Att kunna lämna galleriet efter en färdighängd utställning och då känna: ”Nu jäklar ska dom få se!” Det var detta som var meningen med det hela. Att få säga sitt i det offentliga samtalet!
Utan en uppskattande publik och framför allt hängivna samlare hade det naturligtvis inte funnits något Galleri Olsson. Mötet med vännerna, som kom till galleriet blev det syre som gav liv åt min dag.
Tack!
Gunnar
Ett P.S.
Jag har också hunnit uppleva en stor förvandling i konst- och kulturvärlden. Vid skiftet mellan åttio – nittiotal blev det uppenbart. Privata och offentliga aktörer på konstscenen började tänka i strategier för att få uppmärksamhet. En förvandling av det offentliga kritiska samtalet. Själva spjutspetsen på vårt kulturliv hade fått en konkurrent av det på PR-byråer formulerade texterna för massmedia.
Jag citerar vad vännerna och samarbetspartnerna David & Reneé McKee sade, när de 2015 stängde sitt framstående McKee Gallery i New York efter 41 år:
”The art world has become a stressful, unhealthy place; its focus on fashion, brands and economics robs it of the great art experience, of connoisseurship and of trust.” (Observer 2015/5)
