Se recension Om konst
Åsa Larsson “Pensel, renhorn, vissna blad” 2013, olja på duk 160x145 cm
Jag hörde först talas om Åsa Larsson för snart tjugo år sedan. Hennes professorer Kjell Strandqvist och John-E Franzén på Mejan talade om en sjusärdeles målarbegåvning. Historien om när hon skulle byta ateljé, hur varenda detalj, intill varje dammtuss i en komplicerad uppställning, skulle placeras precis som i den förra ateljén. Hon målade på fyra större stilleben, länge.
Dessa visades på hennes elevutställning på galleri Mejan, 1996. Utställningen blev mycket uppmärksammad, med bl.a. en helsidesrecension i DN. Samma år fick hon storslam också vad gällde stipendier, däribland Bonnier/Dahlin stipendiet. Vid stipendielunchen på Nedre Manilla stod Åsa för en minnesvärd presentation. Det här var i en tid när konceptet att måla skulle försvaras akademiskt, som ett forskaruppdrag med alla kontextuella förutsättningar vad gällde gender, etnicitet osv. vetenskapligt prövade och verbaliserade. Detta hade den andra stipendiaten med bedövande bravur levererat. På engelska av artighet för den närvarande Moderna Museets chef David Elliot. Nu var det Åsas tur. Man hade ställt in en stor målning, ett stilleben och hon ombads likt den andre stipendiemottagaren formulera vad hon velat åstadkomma. En laddad tystnad, efter tio sekunder en mycket laddad tystnad, efter femton sekunder en plågsamt laddad tystnad. Då harklar sig stipendiegivaren Jeanette Bonnier och liksom för att rädda situationen säger: ”Ja, Åsa du kanske får sagt det du vill säga i dina målningar”. ”Ja.” svarar Åsa och avslutar därmed sitt ”Artist Statement”.
Snart nog kom Åsa trots, eller kanske på grund av, all uppmärksamhet, att tröttna på ”konstvärlden” i Stockholm och flyttade till ett mycket avlägset litet småbruk i Värmland. Där levde hon ett extremt självhushållningsliv med sin man Staffan, ett par grisar, får och höns. Måleriet inskränkte sig till små målningar av en och annan gris, svamp eller grästuva.
1998 gjorde hon sin debututställning på mitt galleri. Allt såldes genast. Till min glädje hann även Magnus Karlsson, som senare skulle bli min galleristgranne, köpa en liten grismålning. Sigrid Sandström kom att förvärva en våldsam grisslaktscen i snö.
Med tillräcklig distans i tid och rum från konstscenen började Åsa efter en tid åter ställa upp nya intrikata stillebenmotiv, bestående av gamla leksaker, ett fårkranium, en tegelsten, burkar, torkade blad och grenar, vad än hon behövde för en spännande komposition. Jag tänker mig ungefär som när en elektronmusiker samplar ljud. Ofta ställer hon det hela på en spegel, med glasskivor och andra målningar eller bilder från tidningar i fonden, ibland med en flik av ”verkligheten” synlig. Hon målar sedan av det hon ser. Vid besök i hennes ateljé har jag fotograferat hennes uppställning i samma vinkel som hon målat den ifrån och kan endast med svårighet skilja det fotot, från ett foto av hennes målning.
Målningarna är som surrealistiska collage, helt omöjliga bildkonstruktioner där blicken snabbt går vilse. Bildrummet blir allt mer undflyende, för att plötsligt uppstå klart på ett överraskande sätt. Blicken hålls aktiverad, bilden lever och bjuder hela tiden in till nya fantasifulla, fantastiska berättelser. Men på målningen finns bara det hon sett.
2001 och 2007 visade jag Åsas stilleben i mitt galleri. För två år sedan gjorde Thielska Galleriet en större utställning. Nu, i dessa nya målningar, känner jag igen en och annan aktör. En smutsig tegelsten, en folielåda, en gammal målning som vi sett förr skymtar i bakgrunden, en glasburk, en färgslinga. Ett återbruk. Men framför allt en precisering. Omtagningar - ännu närmare det där oformulerbara.
Ja - vad kan man säga? ”Si” hade kanske Morandi sagt.
Stockholm 5 januari 2014
Gunnar Olsson
PS. I dag, sista dagen av Harald Lyths utställning på SVEN-HARRYS (KONSTMUSEUM), gick jag upp i museets fasta samling. Där i ”Hillrummet”, som enda icke Hillmålning, hänger till min glädje en målning av Åsa Larsson, den hävdar sig mycket väl.
DS.
Galleri Olsson 2014