Konstakademiens stora salar samt Katarina kyrka
Öppet: tis-fre 11-16, lör 12-16
Se recension i Expressen
Se recension i Omkonst
Se recension i Konsten.net
Onsdag 23 mars kl 13.00 Lunchkonsert med Cecilia Zilliacus och Peter Friis Johansson
Onsdag 30 mars kl 13.00 konstnärssamtal med filosofen och författaren Hans Ruin och Marts Bergquist.
Lördag 9 april kl 14.00 konstnärssamtal med författaren Carl-Johan Malmberg och Mats Bergquist
Söndag 24 april kl 16.00 i Kararin kyrka, konstnärssamtal med Biskop Åke Bonnier och Mats Bergquist
Mats Bergquist Regelbunden ikonostas enkaustik på duk på trä vardera 17x13cm
Mats Bergquist Votivskepp, enkaustik på trä, längd 400cm.
Mats Bergquist Via Lattea, enkaustik på trä 120x1200cm.
Mats Bergquist Cross from Novy Dvur enkaustik på duk på trä 51 x 51cm
I utställningen visas en film "SERENO" av Måns Jensen om Mats Bergquist abete med verket Votivskepp.
Se även Mats Bergquists installation i Katarina kyrka.
Mats Bergquist Sankta Katarina, enkaustik på duk på trä 176x300cm i Katarina kyrka 2022 (foto Måns Jensen)
rest
Huvudparten av den utställning Mats Bergquist nu visar i de stora salarna på Konstakademien fanns också med i hans utställning ”rest” i Milano för ett par år sedan. I den tvåspråkiga (italiensk/engelska) katalogen till utställningen i Milano uppfattade man givetvis titeln ”rest” som vila och som den musikaliska termen för paus, tystnaden mellan två toner. Om ordet rest har någon betydelse på italienska känner jag inte till, men på svenska är det ett mångfasetterat ord. Utmärkt att ge namn åt denna utställning.
Rest, som i att resa ett monument, ställa något upp, få något på fötter.
Eller, rest, någon har lämnat rummet.
Men min första tanke går ändå till rest som i återstod, något som blivit över.
Kom i skrivandets stund att läsa en understreckare i SvD (2022.01.24) och citerar:
”Politik handlar om det som kan ändras, religion om det som inte kan ändras, förnuftet begriper världen, religionen förhåller sig till det obegripliga. Att vi med hjälp av det rationella förnuftet hela tiden kan utvidga gränserna för vår insikt och göra vårt nya vetande nyttigt så att så många människor som möjligt får bättre levnadsvillkor utesluter inte en medvetenhet om att det alltid kommer att finnas en rest som vi å ena sidan varken kan förstå eller bemästra, å andra sidan inte heller slippa förhålla oss till. Kärleken och döden, till exempel. /.../ Att något övergår vårt förstånd är inte detsamma som att det skulle vara overkligt och även om man blir förstummad inför det allra största i tillvaron har det ett namn: mysterier.” (Sören Ulrik Thomsen)
En gång övertygad om att ett minimalistiskt förhållningssätt för konsten, där reduktionen av oväsentligheter, skulle leda till större klarhet, fann jag Wittgensteins berömda slutsats i Tractatus ”vad man icke kan tala om, därom måste man tiga” alldeles rimlig. En nyligen publicerad dikt av Gunnar Harding fick mig att något tänka om, dikten slutar: ”om det man inte kan tala / måste man sjunga”. Det är sådan sång den här utställningen bjuder på.
Gunnar Olsson