Se recension på Om konst
"Vintersaga I (turquoise clair)" 2018, enkaustik på trä 125x100x5cm
Jag tror mig inte kunna gestalta hopp, eller längtan.
Men jag vet att jag kan längta och hoppas;
blunda och måla, trevande mejsla spåren.
Trygg i vetskapen om att trots blindheten kommer jag att möta dem där;
där i målningens nedslitna yta.
Hoppet har inte uppfyllts, längtan inte fullbordats, men bilden vittnar om en insikt:
du är, och därmed både hoppas och längtar du.
Målningarna vittnar om en vandring på en sedan länge smällt snö.
Mats Bergquist, augusti 2018
"Vintersaga (bis) I" 2018, enkaustik på trä 37x30x5cm
Mats Bergquist har sedan galleriets senaste utställning "Tango" 2016 bl.a ställt ut på:
2016 Museo Archeologico Nazionale, Neapel (separat)
2017 Palazzo Ducale, Genova
2017 Palazzo Ducale, Genova
2017 Galleri Wallner, Simris (separat)
2017 Positions Berlin
2017 Wopart Lugano
2017/18 Stiftung Konzeptuelle Kunst, Soest
2017 Arte fiera, Bologna
2018 Marignana arte, project room, Venezia (separat)
2018 Marignana arte WWW, Venezia
senare i år:
Positions, Berlin
San Fedele, Milano (separat)
Att leva frågorna
”Jag vill be dig, så långt jag nu kan, att ha tålamod med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska själva frågorna som slutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efter svaren, som inte kan ges till dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem. Och det viktiga är: att leva allt. Att leva frågorna nu. Kanske kommer du att gradvis, utan att ens märka det, att leva en avlägsen dag in i svaret.”
(Rainer Maria Rilke, Brev till en ung poet, fyra)
Varför ingenting? En mästare som Tarkovsky gjorde en film om gjutandet av en (kyrk)klocka. Som en efterklang hörs klockan ljuda; mästarens gåva till Gud.
Jag kommer aldrig att kunna mäta mig med honom. Det närmsta jag kan komma är ljudet av en get-bjällra; ett plingeling, ett ingenting.
”Hur jag tände lägereldar för dem genom att gnida stycken av trädet Ingenting mot trädet Någonting mot varandra.” skriver Ekelöf.
Ikonernas madonnor är borta; sönderkyssta.
Kvar finns endast avtrycken av ett par knän.
Då jag nu närmar mig de sextio börjar jag ana trådarna; inte i livet kanske, men i mitt eget arbete. Spindelvävstunna sträcker de sig bakåt över åren. Barndomen i Ryssland och andra länder, uppväxten med fragment av den svenska kulturen som referens, resorna. De flätas så småningom in i mitt eget arbete.
Jag återkommer alltid till icke-bilden, till den tomma formen. Kärlet. Där började vi.
Försöka skildra det sug som en tomhet har, likt ett hål i rymden, vilket egentligen inte är annat än livet vi fått till skänks; rent och klart... att fyllas.
Mats Bergquist 2017